Utkast: April 29, 2011

om jag kunde skulle jag
göra hela min värld till din
eller din till min kanske
istället
jag vet inte
för det kommer aldrig hända
eller när skulle det liksom
vet ju inte
om
och att ta steg utan att veta
vart man går
som en blind
är ingen lek jag ger mig in i
nej
du skrämmer mig
jag skrämmer mig/dig
oss
vad?
va

allt är dimmigt allt är abstrakt
inget går att ta på
och rädslan fyller mig
vem vet
inte jag
poplåtar beskriver oss bättre
än vad vi själva gör
och det skrämmer mig
allt
med dig
skrämmer
mig

nattsvart månsken men ingen hand
att hålla hårt
drömmer om en morgondag
vet att
drömmar krossas


21:32

ok såhär ligger det till
ingenting kommer funka
så länge jag inte förstår mig själv
ingenting kommer funka
om jag inte säger åt mig själv

skrivna ord jag levde i en illusion att något
som stod skrivet med bläck skulle stå skrivet
på min hjärna det fungerade inte och ångesten
läcker ut ut ut jag kunde inte stanna kvar jag
kan inte stanna kvar här om det ska fortsätta
såhär

förstår inte hur detta ska gå till

18:22



23:12

ingenting är speciellt intressant egentligen
och det blir inte mer än så här
tackar nej till mer kaffe, vänder mig mot dig
ser ett hav i dina ögon, men det är inte vatten
djupet är djupare än det djupaste och siffror räcker inte till
orden dansar bort och allt vi har
är andetag som flyter samman
utan att skämmas

väntar på svar väntar på kommentar
från gårdagens bravader till dagens medelmåtta
on/off
vilken brutal skillnad
skriker du
vi pratar så

stjärnorna visar oss vägen
fast vilken väg frågar jag mig själv
vi rör oss inte, varken var för sig eller tillsammans
han är han
jag är jag
kommer vi någonsin
kommer jag någonsin
kommer han någonsin

oavsett hur mycket tid jag viger åt detta
så kommer trasselmolnen inombords inte redas ut
jag är orolig
att inte ens dina kyssar kommer att reda ut denna härva
se vad du gjort
vad du lämnat kvar är inte ens en soptunna
trassel
knutor
härvor
gåtor utan svar
frågor utan svar
allting står tomt

och hade jag varit bra nog hade jag ställt mig upp
och sagt
"se vad du gjort"

17:37

jag har bitit sönder min överläpp
det är bara här jag spyr så mycket
som jag gör
här

jag brukade sätta lås och bom på alla
mina tankar alltså både bokstavligt och
symboliskt ingen brukade veta jag vet
inte om någon vet nu heller för jag vet
knappt själv vad alla ord här betyder
vad betyder ord
varför pratar vi

jag kan inte sätta punkt kan inte ställa en fråga

för du svarar aldrig och inte jag heller
för du är döden och jag är ett skirt
sockervaddstyg som är för fint för dig
för sött och bra och behövligt för dig eller
också en perfect match jag vet inte
när jag ska vakna
när ska jag vakna
ser du skillnaden
älskling

öe

jag tänker aldrig
det passar inte
när jag ska jag förstå
jag förstår när jag ska

17:25

http://crumblesss.tumblr.com

23:14

The more I tend to think about it, the more I realise how empty and lonely I am. The more I try to reach my hands out to catch it, the further I walk away from it. Like I'm a cloud, yet not that full of curves and fluffly edges - but I have just as big lack of content. Because what I say is always being put together to be something completely different than what I wanted it to be from the beginning. It's like no one ever really listenes, not even me myself. Words are easy to pervert to something different than what it was supposed to be. Add another of those, and the story is no longer the one it was three seconds ago.

*

"You need to talk to somebody, tell somebody about that dark, even black, monster inside of you. It's gonna kill you, you know.."
The silence was suddenly touchable and the uncounciousness filled them both faster than ever.
"It's hard", she whispered.
"It's not hard, you have to be honest! If not to us around you, then atleast to yourself. Or the other way around."

*

To count it all every second passing by, is something hard it's self. And the none-counting is being counted anyway, just to be sure. Tears can never be counted, they always flow into one another, just to mess things up. And sometimes I count you as a tear - someone to mess things up. But I rarely count you as anything.

Every second night I wanna call you and beg you to leave me alone forever. Yet you seem to be a part of the oxygen feeding my lungs every day. And mum always told me breathing is the most inportant thing to do. But she never told me a part of the process can be hurtful and that you can feel like giving up on everything. That's something I've experienced, through my years.

But I never scream, and I rarely ever beg. To say something that you know is gonna last is hard to me. To reveal something deep inside is just aswell hard as humiliating. There are not many individuals surrounding me, who'd understand every word I'd vomit. Which terrifies me, and makes me swallow all that vomit and never let it out. The taste of vomit is one of the worst there is. And it's hard to find the right words, I find it hard to put words on how it all feels deep inside.

Altough I want someone to know, I want someone to understand. I want some kind of magic to strike me, and heal me in just three seconds, I hate waiting. I want to see the change immedeately, or else it just feels like there is none. Or like it's never gonna happen anyway. Seconds are to be counted, after seconds comes minutes and the one after that is way to long to even mention. Yet it's there for me every day of my life. And I have to deal with it, I have to wait and see. I have to count all my countless tears never reaching any boys shoulder. I have to count ever lonely hour of this teenage life, especially in the night. I have to count. Everything.

*

I'm afraid of being left alone on this ice cold world. Alone forever, not ever have I've tasted the love on some boy's tounge. Not ever have I've been falling so deeply inlove, that I could never climb back up.

*

"Take me somewhere special!" I said, with so much happiness jumping out of my mouth I almost fell backwards.
He took my hand and said:
"I'm gonna make you happy."

The road we drove on was bumpy and we both laughed and fell from side to side in your little, red car. The sun was shining and so were we. This was the part of our life when nothing really mattered, apart from ourselves. Everything around us was nothing, and we had everying in the palms of your hands. Your brown arms where glimmering in the reflection of the sun. The smell of sweat was sticky, but none of us cared not even for a milli second. The radio told us that a rainy weather was about to burst out, we looked at eachother and laughed. That's the last heart right laugh I can remember that I've had.

21:21

tänker alla tankar om längtan efter något
längtan efter att känna något innombords
tomheten ekar och är så tjock att man kan
känna den, man kan ta på den och jag vill
säga till hela världen att det är inte bra
ingen ska någonsin behöva vara såhär ändå
kan jag inte hänge mig känslan att faktikst
vara kär och att faktiskt känna någonting
jag vet inte hur man gör

och jag vet inte hur man frågar om hjälp
om någon kunde ge mig en spark i arslet och
en smäll på käften så skulle jag kanske ge mig
in i spelet och kanske faktikst släppa ut mitt
hjärta ur den bur den nu spenderat sin tid i över
ett över ett år fast jag vet inte, hur skulle jag
kunna veta

min schal luktar fortfarande främmande och det
får mig att på någotsätt hålla fast vid alla blinkningar
alla lockar i håret alla fräknar på näsorna hur skulle
jag kunna släppa det var så nära inpå det var på
riktigt för en gångs skull men jag ville ändra den enda
detaljen, den enda detaljen som inte kunde ändras på

och vad jag än hör om krossade hjärtan så faller jag
tillbaka i samma tankespår samma romantiserade
jävla tankegång om nätter utan sömn och andetag som
borrar in sig alldeles för långt in i hjärnan, men jag
saknar ju det jag behöver ju det vem kan mata mig för
jag vet inte hur länge till jag kan låtsas

18:08

ska skriva ett personligt brev
börjar i min hjärna kanske lite
i hjärtat för att finna alla små
detaljer allt måste ut varje liten
smula skall spottas ut på detta
papper detta brev ska få ditt
blodomlopp att frysa till is
du måste förstå

jag kallar honom x och han förstör
mina dagar ni ser på mig som en
tonårsbrud med minimaliska problem
som växer från gruskorn till meteoriter
men nej detta är stort från början
även om ni inte tror det

dagens x-problem var inte förvånande
ändå dödande påfrestande skrattretande
och imorgon rymmer jag bort från allt detta
just nu kan jag inte ens bry mig om hur det
kommer gå just nu vill jag bort från x och
glömma känslan av spya glömma känslan
av kli i fingrarna och röster i huvudet som
säger att inget spelar roll han hade inte ens
märkt om jag börjat skära mig i armarna
sån är han; ouppmärksam, egoistisk, olycklig,
bitter, äcklig och destruktiv

förlåt mig jag älskar ju dig men jag älskar inte
den du blivit forna dagar smeker min kind och
jag önskar inget hellre än att vi kunde komma
tillbaka dit att allt kunde bli som vanligt men det
blir aldrig som vanligt med ditt beteende jag
kommer aldrig för vänta mig annat än
"jo, jämna plågor"

22:09

paris snart paris två dygn konstant vinfylla
massa cigaretter leenden pojkar som visslar
och ler och jag ska också le le le hela tiden
till och med i sömnen

20:46

hej vet du vad ingenting blir någonsin som jag tänkt mig
så jag möblerar om med inuti mig själv för att hitta något
något annat än allt allt allt det jag förväntat mig hela tiden
alla dessa tragiska jävla år och jag orkar inte längre oroa
mig för alla små saker livet är för kort för sånt jag är
ensam och kommer vara detta tills jag dör antigen för att
åldern är inne eller för att jag äntligen äntligen blev kär
och föll så pladask att han inte ens hann fånga mig och
därav slog jag huvudet så hårt i asfalten att jag trillade av
pinn som man säger och då skrattar jag för det låter ju så
himla skrattretande om man jämför med den tunga betong-
seriositeten i att dö
om tre dagar försvinner jag till paris och jag har redan
resfeber jag är redan rädd att planet ska krascha och att
jag aldrig någonsin kännt smaken av kärlek på min tunga
allt detta skrämmer mig och tynger ner mig och gör att jag
inte längre är kvar på jordens yta; jag är beyond jag har
sjunkit ner till jordens kärna ungefär och mina fötter
bränns och jag har panik och ångrar allt jag någonsin gjort
allt jag någonsin sagt och ifrågasatt varför ångra jag ångrar
aldrig på riktigt
så inatt vet jag inte om sömnen är min vän men vem har
någonsin påpekat påsar under ögonen ändå vem har någonsin
ifrågasatt en natt hos en praktikant vem bryr sig någonsin
om hur fort man klunkar kaffe för att slippa falla isär av
trötthet vid skrivbordet vem vem vem vem vem vem vem
vem vem vem vem vem vem ska någonsin bli kär i mig

23:23

varför längtade jag (någonsin) efter detta



så förgifta mig
orda om huruvida det dödar eller ej
berättar som om det inte spelar
någon roll
men det gör det
väl?

söndagsnätter har alltid varit
och kommer alltid att vara
fängelse

följer mönstret med mina fingrar
nuddar knappt men vet ändå
hur det känns


de digitala siffrorna påminner mig
ständigt om hur länge sedan
det var du senast
hörde av dig

snubblar fram och tänker
samma visa varje gång
jag kan ju orden utan att ens
behöva tänka dem
jag vet ju hur jag fungerar
men jag
förklarar aldrig


(vill ju bara)
ett knapptryck
två toner
sävligt svårt hårt matt
ångrar du dig


och här är förklaringen
till varför jag aldrig
öppnar
besvarar
visar
berättar

januariluften ilar och mina kinder fryses fast
i ett läge
leende
ingen vet att nätterna är
tornados tsunamis katastrofer
hur skulle de kunna


om du ringde ikväll
skulle hela veckan bli så himla mycket lättare
om gårdagen inte vore så patetisk
som den faktiskt var
om jag bara kunde kasta mig in i något
och inte bry mig om
hur förbaskat jävla ont det gör
att falla landa
på grå betong


tystnaden är den mest fängslande i mitt liv
att du inte hör av dig får mig att älska dig
när du inte ser mig kämpar jag mer än någonsin
*
vad du trollar fram
vad som trillar ur mig
är inte jag
men det är ingen annan

är detta vad jag inte tror på
eller är det bara ännu en
av alla trehundranittiosex
andra fall
som just uppgraderades till
trehundranittiosju
eller bara
noll

16:08

home sweet home
solen lyser jag ryser av välbehag
lakritspipor i solsken pastakastrull
i sängen mitt i natten promenader
med hjärteblottning dansben vinhjärna
glass med varma hallon trädgårdspicknick
solskenspromenader secondhandaffär
mysmorgnar trötta ögon trötta ben
ömma knän glada munnar kaffe kaffe
kaffe kaffe kaffe kaffe vin vin vin öl
öl öl gaby and the guns hur vitt vin blir
till rött sommarkänslor saknad åter-
förening livsglädje
har haft en superfin helg tillsammans med
m. allt ovan är upplevt hur fint som helst
med nya skor klänning kopp skärp väska
nypeppad glad på livet glad på VÄDRET
saknar redan helgen och nätterna som
aldrig riktigt tog slut och glädjen som sprudlade
åh
vill ta ett hål till i örat bara sådär med en nål
men jag vågar inte så jag låter bli plus att jag
aldrig ens använder örhängen heoeioeh

14:32

om två timmar sitter jag på
ett rullande tåg mot lite frihet
lite finhelg lite vinmys lite
secondhandaffärer och lite ny
luft syre liv mmmm
mot maria
så jävla fint

ö

jag känner såhär:
fyrkantigt jävla trist liv
kretslopp aldrig slut bara bög

22:37

sharks that bite [februaris spegel]


har trillat omkull
försöker tre gånger på raken
att ta mig upp
att ta mig fram
faller tillbaka på grund av
den argsinta vinden

om du bara kunde förstå
eller kanske det är jag som
ska förstå

tittar men ser inte
lyssnar men hör inte
förflyttar men kommer ingenstans
allt är stilla; tyst; svart

skulle du hålla min hand
även om det stormar förfärligt?
skulle du fånga mig varje gång
jag faller tillbaka?
skulle du tala mig till rätta varje gång
jag glömde bort hur man gör?

*

har nog glömt bort känslan av
att leva; att finnas till
står ju bara stilla
och det spelar ingen roll om jag skriker
ingen märker ändå

färga mig färga mig färga dig
lev lev lev
allt som spelar roll är att andas
syret tar aldrig slut
men vad händer när syret är allt
man har kvar?

svimmar av svindlande höjder
och glömmer bort att överleva
är allt jag har kvar

*

allt mörkt känns så mycket mer lockande
än det grönare gräset på andra sidan

jag har gett upp nu
gav upp för länge sen
enda skillnaden var att
jag bevarade orden
outtalade

därför vill jag säga
med hög röst

jag
ger
...

står du vid min sida
även om jag sviker dig
gång på gång?

00:04

och det är kvällar nej nätter som denna som
jag inser hur patetiskt äckligt jävla ensam jag
är först när det blivit måndag står det klart med
alldeles för stora bokstäver framför mina ögon
att jag är E N S A M och jag vill bara bli kär jag
vill bara falla så pladask för någon att jag inte
kan resa mig om inte HAN hjälper mig jag vill
skrapa sönder mina knän och gråta för att HAN
inte plåstrar om mig för jag bryr mig inte om det
är olycklig kärlek jag vill bara känna.någonting
jag dör i detta vakuum det är en jävla bubbla som
ekar och dör hela världen dimmig och onärvarande
det är som att sitta och se på sin egen kropp göra
olika grejer men det är inte man själv som styr
eller bestämmer jag vill känna tillhöra leva hångla
sova tätt intill vakna med största påsarna under
ögonen dricka kaffe låna hans tröja åka buss hem
och SAKNA jag vill bli kär
kär kär kär
hur gör man? hur gör man om man har tappat
känslorna och står kvar som en jävla loser med
tretton kilo tyngdlöshet i hjärtat och ingenting som
får min puls att stiga jag är känslolös en äcklig jävel
utan känslor för fina män med käkben och snygga
jeans kommer dö en ensam död
kul
MÅNDAGSDEPPPPPPP♥♥♥♥♥♥♥♥

13:23


fin söndagsgoogle. gott med kanelbullar. älskar min moder

17:36

Universums viktlöshet, till tyngden av att landa på jorden

hej kungen.
ibland ställer jag för många frågor till mig själv. frågor som aldrig aldrig någonsin får svar. frågor som endast bollas mellan mig och mig. mig själv i mitt egna lilla universum. varför frågorna ställs är en fråga i sig. de kastas ut, svävar sedan runt likt en rymdfarare alldeles viktlösa (eller inte alltid) i mitt universum. månen skulle kunna liknas med hjärnan. kanske jorden. om tankarna är människor som varit ute i rymden, tyngdlösa, landar på månen/jorden. överbefolkat. överhettad. tankarna tar för stor plats, roffar åt sig hela nätter endast för att sväva omkring, nu med tyngd, i mitt universum.

och ibland frågar jag mig hur fan du kunde få så mycket av min tid. hur du lyckades stanna kvar så länge, som en viktlös fråga i mitt universum. vad jag frågar mig om dig är hur eller varför. jag vet inte vad det var som fick mig att klamra mig fast vid dig. jag kan inte sätta fingret på om det var att jag ville vinna över dig, bevisa för dig att jag var den som du alltid skulle drömma om oavsett siffror, oavsett dag. eller om det var du som flätade in mig i ditt nätverk. dina långa tentakler som jag ett tag trodde var ämnade för mig nådde ut och virade in mig i ett järngrepp. fast. var det du? var det jag? var det makt?

aldrig någonsin har jag känt smaken på din tunga. ändå har jag drömt om den. aldrig någonsin har du hållt min hand längs kullerstensgator mitt i vintern mitt i natten mitt i livet. men det har så många andra. aldrig någonsin har du sagt att du älskar mig. ändå har du antytt något alldeles för likt för mig att kasta bort och aldrig mer tänka på. aldrig mer undra eller ifrågasätta. du vet att jag aldrig har förstått. har du inte förstått själv eller är det bara så att du valde att utse dig själv till diktator och mig till din, om än lilla, undesåte att förföra och förvirra?

nätternas mörker bidrar alltid på något vis till tankeverksamhet från viktlöshet till ofantlig tyngd på ett fåtal sekunder. det är som att blindheten målar upp något mycket större, på gott eller ont, och mer fantasifullt. mörkret har inga konkreta riktlinjer eller vägvisare, det är ingenting och samtidigt allting annat som är när det är ljust. ensamheten ligger tätt intill och tankarna om att ha kött blod andetag bredvid sig istället väcks och det är du som står överst på listan. jag minns inte längre då det inte var du. det har varit du så länge jag kan minnas. du. varför du?

men du vet själv. du säger att du vet, du säger att jag vet att du vet och att du inte vill men nu är det såhär och ingenting hänger ihop för igår sa du precis tvärt om. reflektionen från denna dagen är hälften förfluten och hälften presens. förvirringen bidrar till så himla mycket mer än orden som bollas i mitt universum - sprids till alla delar larmar om någonting nytt någonting som inte förr varit. jag sitter tyst, tystare än någonsin tidigare, vågar inte be dig förklara för det blir alltid till någonting helt annat då du förklarar. tegelväggar rasar jag vet inte vad dom är byggda av. det kan inte vara betong för det hade hållt, du är inte så stark. inte egentligen.

blindheten kan bestå flera dagar. hade behövt en smäll på käften men jag ler ju precis som vanligt så att ingen ska se. ingen får se vad du gör med mig, ingen får se att du fortfarande har mig i ett järngrepp utan att jag kan förklara hur eller varför. du gör mig både stum och blind. jag lamslås och blir blyg och tyst, kryper in i ett hörn bankar mitt huvud i väggen ber mig själv att g.l.ö.m.m.a.d.i.g.

men den senaste tidens vakuum har fått mig att inse. tomheten, blindheten, känslolösheten, ensamheten, allheten är nog vad jag är. utan dig är jag vad jag är. du kommer nog aldrig att bli min (även om det är dina tentakler som håller mig kvar). jag kommer nog aldrig att bli din fullt ut, det är svårt att tillhöra jag har svårt att visa fråga leta rota för det blir alltid någonting helt annat då det är avskalat och naket och jag har svårt att se det nya och inte tänka på det forna. förståelsen har fått mig att stanna kvar hos dig, på något sätt ser jag mig själv i dig och jag ser dig i mig.

15:46

hela världen ryms i min ficka
i alla fall de dåliga delarna
tynger ner så att jag haltar fram
jag vet inte längre
ingenting tror jag
tomheten har blivit fylld
med
tomhet
den är så tom att man kan
ta på tomheten within

vill bort härifrån
vill till paris nu balkong utan tid
midnattsregn midnattscigarett
morgonespresso solglasögon

har ofärgade naglar
det är inget bra tecken
spelar gitarr sjunger någonting
utan känsla är ju så tom
orden säger inget
men alla förstår ändå
jag vet inte hur


jag behöver dig ikvälll

RSS 2.0