petiteetoile

tänker alla tankar om längtan efter något
längtan efter att känna något innombords
tomheten ekar och är så tjock att man kan
känna den, man kan ta på den och jag vill
säga till hela världen att det är inte bra
ingen ska någonsin behöva vara såhär ändå
kan jag inte hänge mig känslan att faktikst
vara kär och att faktiskt känna någonting
jag vet inte hur man gör

och jag vet inte hur man frågar om hjälp
om någon kunde ge mig en spark i arslet och
en smäll på käften så skulle jag kanske ge mig
in i spelet och kanske faktikst släppa ut mitt
hjärta ur den bur den nu spenderat sin tid i över
ett över ett år fast jag vet inte, hur skulle jag
kunna veta

min schal luktar fortfarande främmande och det
får mig att på någotsätt hålla fast vid alla blinkningar
alla lockar i håret alla fräknar på näsorna hur skulle
jag kunna släppa det var så nära inpå det var på
riktigt för en gångs skull men jag ville ändra den enda
detaljen, den enda detaljen som inte kunde ändras på

och vad jag än hör om krossade hjärtan så faller jag
tillbaka i samma tankespår samma romantiserade
jävla tankegång om nätter utan sömn och andetag som
borrar in sig alldeles för långt in i hjärnan, men jag
saknar ju det jag behöver ju det vem kan mata mig för
jag vet inte hur länge till jag kan låtsas