petiteetoile

Det är väldigt få unga kvinnor idag som inte tänker (negativt) på sin vikt. Detta är så himla sorgligt och så himla hemskt, men även så himla sant. För en del slår det slint, och tankarna blir till något slags tvångsmässigt kontrollbehov över vad man stoppar i sig. Ja, ni vet alla vad jag menar – ätstörningar. Det är alldeles för lätt att falla ner i ett av dessa hemska hål, men alldeles för svårt att sedan ta sig upp igen. Jag är själv alldeles för långt nere i ätstörnings-träsket och jag tänkte berätta lite för er om hur hemskt det är. Det finns ingenting bra med att inte äta. Allt som händer är att man mår mer och mer dåligt, man går miste om sjukt många smaker som är GUDOMLIGA, man tappar helt sjukt mycket mer än vikt (bland annat vänner, umgänge, ork, lycka, passform på kläder). Det är inte kul att köpa en Sprite Zero istället för ett kg lösgodis, det är inte det! Idag har ätstörningar blivit någonting nästintill populärt och vardagligt. Många tjejer inser hur lätt det kan tyckas vara, och väljer därför att självmant svälta sig själv. Det är livshotande, och det vet alla, men det tycks inte spela någon roll. Jag tycker att det är så himla hemskt hur det kan bli såhär, vad är det som säger att alla måste vara pinnsmala? Skelett är inte särskilt tilltalande, ändå tycks fler och fler välja vägen mot ett liv som ett vandrande skelett. Att inte äta är påfrestande. Man fryser konstant, är galet trött och även om man inte erkänner det så är man konstant hungrig. Då man inte har någon form utav ”reserv” så är det inte konstigt att man blir hungrig bara en timme efter ens senaste måltid, kroppen kräver mer för att orka – men den får inte mer. Plötsligt händer det något och ätandet blir lika påfrestande som att inte äta. Plötsligt är man vrålhungrig, men kan inte stoppa i sig hur mycket som helst. Magen säger stopp och även om man vill så går det bara inte. Det kanske låter bra eller trevligt, men det är fruktansvärt frustrerande. Det finns ingenting fint med ätstörningar. Det förstör endast. Man blir rädd för allt och skippar hellre en middag än att gå dit och tacka nej. Jag skäms över så mycket nu för tiden. Jag skäms över min kropp, jag skäms över vad jag äter, jag skäms över vad jag inte äter, jag skäms över att behöva tacka nej, jag skäms när jag tackar ja – jag skäms hela tiden. Jag ser bilder på kakor och längtar, men så fort en kaka är framför mig så tvekar jag. Allt och alla blir fiender. Då folk säger till mig att jag är smal tror jag automatiskt att dom ljuger, för ”personen”/rösten i mitt huvud säger till mig att jag inte alls är smal. Alla speglar blir fiender. Man blir både svag och hård, glad och ledsen. Den glada sidan är utåt – ingen får märka den ledsna insidan. Man är hård utåt – ingen får märka den svaga insidan. Det är även svårt att prata med någon om det, personer med en frisk (och smart, underbar, glad) hjärna förstår sig inte på detta. Dessutom vill man aldrig riktigt att någon ska se, även om man ibland bara vill kräka ur sig allt om hur hemskt det är. Det som enligt mig är det sjukaste med ätstörningar är hur man lyckas beblinda sig själv för hur smal man verkligen är. För mig började det med några obetydliga mål, några obetydliga regler om att inte längre ha smör på mackan och att få snygga fasta lår. En dag stod jag i spegeln och insåg att jag inte hade ätit smör på ett halvår och att hela min kropp var mycket smalare. Utan att jag riktigt funderat över det hade jag nu slutat med läsk, lösgodis, bröd, potatis, ris, alla produkter som det inte stod ”låg fetthalt” på, McDonalds och så vidare. Jag är även ute och går och går och går och går och går. Är jag inte ute och går minst 45 minuter om dagen så tror jag att jag ska sprängas. Jag började även med att räkna kalorier för att inte överskrida en gräns som jag själv valde. Detta kändes naturligt för mig, ändå smög jag med det så att ingen skulle förstå. Jag försökte minnas kaloriantalet i olika produkter och valde produkter som jag absolut aldrig fick äta mer. Nu har jag inte ätit chips på 2 år. Tillbaka till blindheten – att stå framför spegeln med knäna ihop utan att låren nuddar det minsta är inte normalt. Att bocka sig fram en centimeter och blotta hela ryggraden genom skinnet är inte normalt. Att kunna räkna sina revben utan att spänna ut magen är inte normalt. Att mäta sina överarmar och gråta då det är 21 istället för 20 är inte normalt. Det är inte normalt, ändå har det blivit min livsstil. Det gör så himla ont, överallt i hela kroppen. Att inte ha underhudsfett är frustrerande. Senast idag satt jag på en stol och höll på att avlida för att jag inte kunde luta mig bakåt då ryggstödet gjorde så fruktansvärt ont i min rygg – på grund av ryggraden som sticker ut förstås. Att sitta på hårda bänkar dödar min rumpa, min spetsiga fettsnåla rumpa. Att ha bikini är det värsta jag vet för jag är så himla rädd att alla ska se mina revben och proppa i mig fettdrypande maträtter. Jag är livrädd. Även om jag sitter här och skriver om hur hemskt allt är – även om jag har koll på precis hur allting är – så kan jag inte förmå mig att äta mer. Det är så himla svårt att förklara, men det går inte. Älskade flickor, älskade älskade tjejer, kvinnor, bruttor, brudar, chicks – Sluta Aldrig Äta. Man är inte snygg som ett vandrande skelett. Jag gömmer mig i stora tröjor av två anledningar: 1. Jag tycker själv att jag är för tjock för att ha tighta kläder. 2. Jag vill inte att någon ska tycka att jag är för smal. Hela livet som anorektiker blir en paradox – en motsägelse för sig själv. Jag vet att jag borde äta mer – men jag äter mindre. Jag vet att andra ser mig som smal – men jag själv ser mig som större än alla andra tillsammans. Jag vet inte hur många gånger jag skulle kunna repetera meningen ”Gör det inte!”. Tänk inte på hur många kakor du stoppar i dig – bara ät dom! Kakor är gott och vi har bara ett liv. Ingen kille klagar på en tjej med former, men många killar klagar på tjejer utan former.

bara för att kunna se tillbaka i efterhand

att bo ensam är nog det bästa som finns just nu