petiteetoile

livet idag är en ändlös tveksamhetsbubbla. det liksom
flyter förbi utan fart, och ändå så himla snabbt. tänker
att idag är en sådan dag då jag behöver tänka. slutar
med att jag tänker för mycket tankar om allt det där
som jag lovat mig själv (och himla många andra) att
inte tänka på alls alls alls. slutar med att jag klipper
mitt hår och det blir fult som stryk, men jag bryr mig
inte alls för hela livet kan kvitta om det ska vara såhär.
har mina favoritstrumpor på mig. funderar på att baka
kakor, men jag vill inte äta dom och det vill ingen annan
heller. mamma som säger "jag kunde gjort det, det vet
du ju" jag som skrattar bort ville bara prova nu vet jag
att prova leder till vetskap. mhm

dagarna känns som någon slags dröm. jag vet inte om
jag är närvarande egentligen. såg fram emot andrum,
såg fram emot att slippa nu kommer jag inte slippa eller
få andas det blir nästan på pricken lika dant som vanligt.
strypsnara. och även om jag skulle ta vara på nuet så
går det inte för framtiden och dåtiden är någon slags
väckarklocka i bakhuvudet som ringer alldeles för högt
för att jag ska kunna ignorera den

gårdagskvällen var ett åskmoln och jag ville rymma men
kunde  inte var fast som tusen gånger tidigare visste inte
hur jag skulle överleva det denna gången också men här
sitter jag idag fullt intakt (eller?) och andas något som
kallas syre. jag kallar det vana

ja jo ja jo mm ja hålen inom mig växer fast det syns inte
för jag döljer det mer och mer hela tiden ingen får ju veta
mamma som säger "du måste äta mer" jag som säger att
jag äter försvarar monstret inom mig. matar det, inte mig
själv hur går det till. skeptiska blickar frågar undrar vill veta
ingen vet ju allt ändå så denna lilla detaljen kan väl kvitta.
javene. vad ska jag säga ingen förväntar sig svaret så då
är det lika bra att inte säga någonting alls. tystnad har väl
aldrig dödat någon vad jag vet i alla fall