petiteetoile

fint att inte ha någon jävla aning om hur mycket
klockan är eller hur länge man har varit förlorad
förmiddagar är fina tider ändå så ljust och fint och
orört som att man kan andas mycket bättre då
än klockan tre och man vet att snart är det kväll
och snart är dygnet slut

natten var lång och ihålig lite ekande sådär som
en gråtta ungefär lång och trång och oförutsägbar
men den gav med sig till slut och jag vaknade på
fel sida fast allt löste sig med en kopp kaffe och
en ibumetin

ser fram emot en promenad med min tysta fyr-
benta kompanjon i dagens intetsägande väder
första foten utomhus 48 timmar tillbaka känns
suveränt och jag ska nog le lite om jag kan
under min stora stora halsduk som döljer min
hemlighet som blottades samtidigt som rodnande
kinder och skratt men det gick bra och det var
fint så jag tror att promenaden blir likadan
det tror jag