23:00
svårt att orka resa sej
ibland svårt att andas
ibland svårt att vara
normal å glad ibland
svårt att vara jag ibland
vene allsssss min mage
är konstant uppsvälld å
det är så sjukt jobbigt
har jättemkt huvevärk
hela tiden å jag är helt
sjukt stressad å TRÖTTT
men det blir väl bra
nån gng
16:59
har köpt laktosfri lättkvarg
(0,1% fett waow) är så himla
glad den va nt ens dyr åh
mitt fakkin liv är typ räddat
haha fast ne kanSke nt men
solen skiner mest hela tiden
nu för tiden å det får mej att
glömma bort mina tjocka lår
lite grann iaf idag åt jag ba
små broccoli till lunch å ingen
bryr sej vrf skulle folk bry sej
gör att-göra-listor å ett fint
kollage till en vän åh så fint
hoppas hon blir glad osv
snart ska jag ut i solen med
vovi ska ba dricka upp kaffet
plugga lite mer religion å
sen så
20:33
firar min 131 follower
på instagram m kaffe
å vindruvor
19:53
hysteriskt mkt ångest
efter helgen som nu
passerat å nej jag är väl
nt spec förvånad men
det suger ändå ok
skaver å gnager i hela
kroppen spenderar timmar
åt att stirra på smala ben
å att tänka ut hur jag ska
undgå nästa måltid men
jag kan aldrig smita undan
men mami accepterade iaf
att jag ba ville ha 3 köttbullar
sen åt jag nt mer (elr jo asså
sallad oxå som alltid) å det
va det bästa på hela dagen
har fått alla vänner att tro
helt tvärt emot va det eg är
snurrat in allting å det va nt
meningen eg det ba blev så
å allting ba äcklar mej å
speglar är mina största fiender
23:12
ja ni vet det;
ångest
13:29
nätter tungor kyssar
minnesluckor men dom
säger att det va bra å
jag har en bra känsla i
magen
har precis gått i 1,5 h
för att komma till min
brors jobb jag ska åka
med honom hem alla
tyckte jag va dum i
huvet å undrade vrf jag
nt ba tog bussen ist men
det va riktigt skönt fick
ont i benen å det är bästa
känslan ändå tror jag
ska ha släktkalas måste
alltså äta å alla kmr titta
men det ska gå det måste
gå det kmr nog bli bra
08:56
blondiiiiie ÄNTLIGEN woho
15:15
fryser sådär alldeles för mkt
blir aldrig aldrig frisk är så
trött ba hela tiden åh vet ju
vad jag borde men det är
så himla svårt
nästa vecka ska jag ha fotoutst
så idag har jag skrivit ut bilder
fina blev dom iaf å min
portfolio kan nog oxå bli
ganska bra
nu ska jag snyta mej,
dricka upp mitt jasminthé
å sen bleka håret woop
ciiao
19:27
vill sitta på hustak
rökavattenpipa med
en man med snygga
skor å smala ben kanske
manchesterben till och med
skulle vilja sitta där timme
ut å timme in ba fascineras
över hur fin han är å hur
fjärilarna i magen aldrig
slutar fladdra vill ha snygga
solglasögon som hindrar
honom fr att se att jag drunknar
i hans ögon hela tiden
vill alltså va kär
k. ä. r.
16:23
som hade gått ner jättemkt
i vikt å jag blev så jävla avis
ville va henne
sjukt mkt ångest idag
hatar dagar efter dagar där
jag har tillåtit mej sj att äta
är dessutom fett sjuk FORTF
det går aldrig över är så jävla
trött nu orkar verkligen nt men
måsteeee ju vill ej dö osvosvosv
ska sätta mej å skriva engarbeten
nu för jag är dutti osvvvvv
kom för sent idag men min lärare
är så himla gullig så det var ingen
fara alls faktikst wio
fick presenter idag med å det
va ganska ljuvligt på stortorget
i solen med kaffe å bästa vän
IDAG FYLLER JAG ÅR
JAPP
tro det elr ej men idag blir jag fanimej nitton jävla bast
har fått en hel drös fina gåvor och till mat ikv får jag
min favo
fiskbullar i kaviarsås <33333
tyvärr skojar jag alltså nt - det är min favo
folk har gett mej:
fett mkt godis (jag tänker typ äta det .. tror jag)
håkan hellströms bok
raggsockar
bh
grapefruktskedar
kaffe
concealer fr make up store
sminkpensel
viiiiiiin
rosor
osv
riktigt glad har t.o.m käkat lite godis
asså wow
har redan ångest
MEN DET ÄR MIN FÖDELSEDAG SÅ JAG DÖDAR DENNNN
10:15
mina senast publicerade
bilder på instagram
haha mitt liv har varit
på botten men ändå har
mitt älskade kaffe hängt med
beroende? ne vaddå
åh hemskt när man inser
haha
imorn fyller jag 19
tänk va många år som
tickat förbi
tänk va liten jag fortf
känner mej
nt ett dugg smartare
å imorn ska jag försöka
bege mej till skolan oxå
22:14
har ätit idag
lite iaf
det va kul
17:53
kan ej: sluta hosta, känna smak, orka
skulle vilja: sluta hosta, känna smak, orka
läst över 100 sidor i boken iaf
mkt bra förskingrar tankar osv
dom är på karibisk ö å jag är
nästan där fast teddyfilt ist för
underbar varm strandsand
12:10
kan ej: sluta hosta
skulle vilja: raka benen
11:19
va så taggad på frukost
på att äta tills magen va
tjockkkk på riktigt men det
går nt jag är nt kapabel
har ätit 1/2 dl yog å vindruvor
mamma har bakat nyttiga
morotsmuffins som jag
skulle unna mej men den
ba ligger å sirrar stumt
en stor kopp mollbergs
blandning ska jag snart
avnjuta iaf å det känns
underrrrrrbart mmmm va
vore jag utan kaffe alltså
det som aldrig blir sagt
Frågan är vad som stoppar mig, men svaret är precis lika simpelt: förbjudet. Allting som handlar om honom är förbjudet; åldern, läget, sättet, liven, synsätten, blickarna, handlingarna, orden och framför allt löftena. Allt det och allt däremellan är giftigt.
Att han inte vet vore oförståeligt. Att han inte förstår vore barnsligt. Det är han som ligger på plus, han som borde förstå mest. Som att han målat sig själv blind, å mina vägnar. Som att "jag ger mig inte i första taget" vore sant, något att sträva efter.
Drömmarna fortsätter, målas upp på stora canvas framför mina klarblå ögon, kanske till och med inpräntade på min näthinna. Ingenting kan skada mig här. Morgonens solstrålar som smyger sig igenom persiennerna. Kastar sitt förföriska sken över min halvnakna kropp, som ett par skyddande händer. Hans händer.
Om jag inte vore så trasig. Om jag inte vore så rädd. Om jag inte vore så skör. Om jag inte vore så liten. Om jag inte vore så fast. Om jag inte vore så blind. Om jag inte vore så förstörd. Om jag inte vore så borttappad.
Det är svårt att laga sig själv, det kommer till en punkt då man måste släppa in människor tätt inpå. Ingen får se min insida, det är bara så. Allt där inne är för svart, för svårt och för hårt för ett par människoögon att beskåda. Det skulle skada mer än läka.
Han förklarar noggrant att han förstår, men som alltid kan jag inget annat än att betvivla. Ord är svåra att ta på allvar efter Honom. Handlingar är lika svåra efter den Första. Detta är sådant som ingen förstår sig på, sådant som ingen ska behöva förstå sig på. Kort sagt är det anledningen till att jag håller tyst.
Det finns mycket jag skulle kunna säga och berätta för att beskriva allt. Men så fort orden lämnar min mun, så fort stavelserna uttalas, så klingar det inte längre lika bra - inte lika klart. Ord räcker helt enkelt inte till i den mån jag önskar. De uppfyller inte sin funktion. Alltså ännu en anledning att ständigt älta allt om och om och om igen, tyst för mig själv.
"Önskar du inte att finna någon att blotta ditt inre för?"
Jo, ibland.
"Inser du inte att han är precis framför dig? Med öppna armar är han redo att ta emot dig."
Jo, jag vet.
"Vad väntar du på då? Släpp Honom, lämna hela den Första historian bakom dig och gå vidare!"
Det är lättare sagt än gjort.
Och man måste väl ha drömmar för att orka gå vidare? Man måste väl ha en underbart skimrande värld att bege sig till när allt annat är åt helvete? Där körsbärsträden är i ständig blom och getingarnas sting känns mer som en mjuk hands lätta beröring.
Det finns vissa ord som säger mer än andra, vissa ord som lovar mer än andra. "Vi" till exempel. Vi är ett ord som antingen klär hela livet med ett ljuvligt rött sidenband kring sig, eller ett ord som orsakar orkaner och vulkaner i hjärtmuskeln. Att bestämma vilket man helst tar emot är inte speciellt svårt, det svåra är att hitta det rätta.
Jag har fortfarande minnen kvar. Bär dem ständigt med mig, som i en ryggsäck man inte kan ta av. Alla tre, på olika sätt hemska och underbara. Den ena dock hemskare än de andra två, inte så svårt att förstå. De återstående två borde vara vigda åt att endast vara underbara, men det funkar inte så. All beröring, alla andetag och alla rörelser speglar minnen av förfärliga slag.
"Säg det rakt ut, hur svårt kan det vara?"
Om du bara visste.
Den Första skadade bara. Gav mig djupa invärtes sår som numera bara är till synes osynliga ärr. Bilder som fortfarande visas likt projicerade diabilder. Att förklara en sådan grej utan att bli idiotförklarad är knappast möjligt. Det ska vara möjligt att gå vidare, så är det bara. Det är bara jag som inte lyckas.
Den andres skada tycktes jag alltid blunda för. Det var Han. Den stora bokstaven i början beskrev allting jag någonsin ville förmedla då jag talade om Honom. Hans storhet tog över hela mig. Jag förstod nog, men var så inne i det att jag tryckte bort tanken. Han var min biljett till en annan värld. Han fick mig att må precis sådär som alla alltid sa att man mådde då man var kär. Det magiska ordet. Och ja, jag var kär upp över öronen. Han visste det, Han utnyttjade det, Han fick mig att tro. Förgäves. Detta trots att han visste allt om den Första, den hemska. Detta trots att han visste att jag har tre leverfläckar som tillsammans bildar en trekant på mitt högra lår.
Som allt annat i mitt tragiska, trasiga liv så gick bilden av honom sönder. Det tog två och ett halvt år. Konstant kärlek under en period så lång jag aldrig någonsin förut varit med om. Han blev därför förklarad som Honom. Min stora kärlek. Min Mr Big.
Så en tredje gång kommer dröja. Det vill jag att du ska förstå, det förväntar jag mig att du ska förstå. Jag skulle vilja visa mina sår, men det tar tid. Jag skulle vilja lita på, men det tar tid.
De säger att tiden läker alla sår. Jag frågar mig ständigt vilka 'de' är, men jag har accepterat faktumet att aldrig få veta. Vad jag däremot inte riktigt har kunnat acceptera är att vad 'de' säger är sant. Fler år än vad som går att räkna på två händer har tickat förbi, sedan den Första, men ännu är jag inte hel. Tiden det tar är odefinierad, men jag tycker ändå att det är dags nu.
Det är min tur.
17:00
skriver lång novell på
papper som ej tillhör
mej ja jag skriver för
hand det är helt sjukt
lever på kaffe å en grå
filt har kommit fram till
att det nt finns mer i livet
nt just nu iaf å det gör
ingenting alls här är jag
säker här vet jag va jag
har att vänta
antalet näsdukar som
landat i sopan under
denna dag ska vi nt ens
tala om å febern forts att
leka med min kropp hur
kul kan det va att ha en
svag liten flicka i sina klor?
ett fast grepp jag kmr nt loss
men jag börjar känna mej
hemma här
11:17
har tappat allt som brukade
kallas aptit å jag borde väl
vara glad men ingenting är
glatt förutom solen men jag
lämnar snart dessa breda
fönsterkarmar ännu en gng
å detta får mej att fundera på
om det nt vore värt ändå att
falla handlös i hans famn
han hävdar ju att han kmr
fånga mej å bevara mej här
men jag har ju så svårt att lita på
solen skiner iaf å det är lite bra
även om jag är helt sönderarbetad
efter att ha gått fr sängen till soffan
(det är ca 4 m)
har bästa tröjan på mej ska snart
orka dammsuga för jag är dutti
att vara sjuk är värre än att va
anorektisk, att va både och på
samma gng är jävligt jobbigt
men jag har ba mej sj att skylla
snart är jag hemma hos mamusia
å hennes vaktande hökögon som
kmr ha alldeles för mkt koll på mej
