det som aldrig blir sagt
Skulle vilja våga mer. Som att våga låta bli att lägga nyckeln i brevlådan. Att ta med den hem alltså, även om det är förbjudet. Jag skulle kunna trilla in någon natt då ölen styrde mina steg. Vara sådär förförisk som jag vill vara, som han tror att jag är.
Frågan är vad som stoppar mig, men svaret är precis lika simpelt: förbjudet. Allting som handlar om honom är förbjudet; åldern, läget, sättet, liven, synsätten, blickarna, handlingarna, orden och framför allt löftena. Allt det och allt däremellan är giftigt.
Att han inte vet vore oförståeligt. Att han inte förstår vore barnsligt. Det är han som ligger på plus, han som borde förstå mest. Som att han målat sig själv blind, å mina vägnar. Som att "jag ger mig inte i första taget" vore sant, något att sträva efter.
Drömmarna fortsätter, målas upp på stora canvas framför mina klarblå ögon, kanske till och med inpräntade på min näthinna. Ingenting kan skada mig här. Morgonens solstrålar som smyger sig igenom persiennerna. Kastar sitt förföriska sken över min halvnakna kropp, som ett par skyddande händer. Hans händer.
Om jag inte vore så trasig. Om jag inte vore så rädd. Om jag inte vore så skör. Om jag inte vore så liten. Om jag inte vore så fast. Om jag inte vore så blind. Om jag inte vore så förstörd. Om jag inte vore så borttappad.
Det är svårt att laga sig själv, det kommer till en punkt då man måste släppa in människor tätt inpå. Ingen får se min insida, det är bara så. Allt där inne är för svart, för svårt och för hårt för ett par människoögon att beskåda. Det skulle skada mer än läka.
Han förklarar noggrant att han förstår, men som alltid kan jag inget annat än att betvivla. Ord är svåra att ta på allvar efter Honom. Handlingar är lika svåra efter den Första. Detta är sådant som ingen förstår sig på, sådant som ingen ska behöva förstå sig på. Kort sagt är det anledningen till att jag håller tyst.
Det finns mycket jag skulle kunna säga och berätta för att beskriva allt. Men så fort orden lämnar min mun, så fort stavelserna uttalas, så klingar det inte längre lika bra - inte lika klart. Ord räcker helt enkelt inte till i den mån jag önskar. De uppfyller inte sin funktion. Alltså ännu en anledning att ständigt älta allt om och om och om igen, tyst för mig själv.
"Önskar du inte att finna någon att blotta ditt inre för?"
Jo, ibland.
"Inser du inte att han är precis framför dig? Med öppna armar är han redo att ta emot dig."
Jo, jag vet.
"Vad väntar du på då? Släpp Honom, lämna hela den Första historian bakom dig och gå vidare!"
Det är lättare sagt än gjort.
Och man måste väl ha drömmar för att orka gå vidare? Man måste väl ha en underbart skimrande värld att bege sig till när allt annat är åt helvete? Där körsbärsträden är i ständig blom och getingarnas sting känns mer som en mjuk hands lätta beröring.
Det finns vissa ord som säger mer än andra, vissa ord som lovar mer än andra. "Vi" till exempel. Vi är ett ord som antingen klär hela livet med ett ljuvligt rött sidenband kring sig, eller ett ord som orsakar orkaner och vulkaner i hjärtmuskeln. Att bestämma vilket man helst tar emot är inte speciellt svårt, det svåra är att hitta det rätta.
Jag har fortfarande minnen kvar. Bär dem ständigt med mig, som i en ryggsäck man inte kan ta av. Alla tre, på olika sätt hemska och underbara. Den ena dock hemskare än de andra två, inte så svårt att förstå. De återstående två borde vara vigda åt att endast vara underbara, men det funkar inte så. All beröring, alla andetag och alla rörelser speglar minnen av förfärliga slag.
"Säg det rakt ut, hur svårt kan det vara?"
Om du bara visste.
Den Första skadade bara. Gav mig djupa invärtes sår som numera bara är till synes osynliga ärr. Bilder som fortfarande visas likt projicerade diabilder. Att förklara en sådan grej utan att bli idiotförklarad är knappast möjligt. Det ska vara möjligt att gå vidare, så är det bara. Det är bara jag som inte lyckas.
Den andres skada tycktes jag alltid blunda för. Det var Han. Den stora bokstaven i början beskrev allting jag någonsin ville förmedla då jag talade om Honom. Hans storhet tog över hela mig. Jag förstod nog, men var så inne i det att jag tryckte bort tanken. Han var min biljett till en annan värld. Han fick mig att må precis sådär som alla alltid sa att man mådde då man var kär. Det magiska ordet. Och ja, jag var kär upp över öronen. Han visste det, Han utnyttjade det, Han fick mig att tro. Förgäves. Detta trots att han visste allt om den Första, den hemska. Detta trots att han visste att jag har tre leverfläckar som tillsammans bildar en trekant på mitt högra lår.
Som allt annat i mitt tragiska, trasiga liv så gick bilden av honom sönder. Det tog två och ett halvt år. Konstant kärlek under en period så lång jag aldrig någonsin förut varit med om. Han blev därför förklarad som Honom. Min stora kärlek. Min Mr Big.
Så en tredje gång kommer dröja. Det vill jag att du ska förstå, det förväntar jag mig att du ska förstå. Jag skulle vilja visa mina sår, men det tar tid. Jag skulle vilja lita på, men det tar tid.
De säger att tiden läker alla sår. Jag frågar mig ständigt vilka 'de' är, men jag har accepterat faktumet att aldrig få veta. Vad jag däremot inte riktigt har kunnat acceptera är att vad 'de' säger är sant. Fler år än vad som går att räkna på två händer har tickat förbi, sedan den Första, men ännu är jag inte hel. Tiden det tar är odefinierad, men jag tycker ändå att det är dags nu.
Det är min tur.
Frågan är vad som stoppar mig, men svaret är precis lika simpelt: förbjudet. Allting som handlar om honom är förbjudet; åldern, läget, sättet, liven, synsätten, blickarna, handlingarna, orden och framför allt löftena. Allt det och allt däremellan är giftigt.
Att han inte vet vore oförståeligt. Att han inte förstår vore barnsligt. Det är han som ligger på plus, han som borde förstå mest. Som att han målat sig själv blind, å mina vägnar. Som att "jag ger mig inte i första taget" vore sant, något att sträva efter.
Drömmarna fortsätter, målas upp på stora canvas framför mina klarblå ögon, kanske till och med inpräntade på min näthinna. Ingenting kan skada mig här. Morgonens solstrålar som smyger sig igenom persiennerna. Kastar sitt förföriska sken över min halvnakna kropp, som ett par skyddande händer. Hans händer.
Om jag inte vore så trasig. Om jag inte vore så rädd. Om jag inte vore så skör. Om jag inte vore så liten. Om jag inte vore så fast. Om jag inte vore så blind. Om jag inte vore så förstörd. Om jag inte vore så borttappad.
Det är svårt att laga sig själv, det kommer till en punkt då man måste släppa in människor tätt inpå. Ingen får se min insida, det är bara så. Allt där inne är för svart, för svårt och för hårt för ett par människoögon att beskåda. Det skulle skada mer än läka.
Han förklarar noggrant att han förstår, men som alltid kan jag inget annat än att betvivla. Ord är svåra att ta på allvar efter Honom. Handlingar är lika svåra efter den Första. Detta är sådant som ingen förstår sig på, sådant som ingen ska behöva förstå sig på. Kort sagt är det anledningen till att jag håller tyst.
Det finns mycket jag skulle kunna säga och berätta för att beskriva allt. Men så fort orden lämnar min mun, så fort stavelserna uttalas, så klingar det inte längre lika bra - inte lika klart. Ord räcker helt enkelt inte till i den mån jag önskar. De uppfyller inte sin funktion. Alltså ännu en anledning att ständigt älta allt om och om och om igen, tyst för mig själv.
"Önskar du inte att finna någon att blotta ditt inre för?"
Jo, ibland.
"Inser du inte att han är precis framför dig? Med öppna armar är han redo att ta emot dig."
Jo, jag vet.
"Vad väntar du på då? Släpp Honom, lämna hela den Första historian bakom dig och gå vidare!"
Det är lättare sagt än gjort.
Och man måste väl ha drömmar för att orka gå vidare? Man måste väl ha en underbart skimrande värld att bege sig till när allt annat är åt helvete? Där körsbärsträden är i ständig blom och getingarnas sting känns mer som en mjuk hands lätta beröring.
Det finns vissa ord som säger mer än andra, vissa ord som lovar mer än andra. "Vi" till exempel. Vi är ett ord som antingen klär hela livet med ett ljuvligt rött sidenband kring sig, eller ett ord som orsakar orkaner och vulkaner i hjärtmuskeln. Att bestämma vilket man helst tar emot är inte speciellt svårt, det svåra är att hitta det rätta.
Jag har fortfarande minnen kvar. Bär dem ständigt med mig, som i en ryggsäck man inte kan ta av. Alla tre, på olika sätt hemska och underbara. Den ena dock hemskare än de andra två, inte så svårt att förstå. De återstående två borde vara vigda åt att endast vara underbara, men det funkar inte så. All beröring, alla andetag och alla rörelser speglar minnen av förfärliga slag.
"Säg det rakt ut, hur svårt kan det vara?"
Om du bara visste.
Den Första skadade bara. Gav mig djupa invärtes sår som numera bara är till synes osynliga ärr. Bilder som fortfarande visas likt projicerade diabilder. Att förklara en sådan grej utan att bli idiotförklarad är knappast möjligt. Det ska vara möjligt att gå vidare, så är det bara. Det är bara jag som inte lyckas.
Den andres skada tycktes jag alltid blunda för. Det var Han. Den stora bokstaven i början beskrev allting jag någonsin ville förmedla då jag talade om Honom. Hans storhet tog över hela mig. Jag förstod nog, men var så inne i det att jag tryckte bort tanken. Han var min biljett till en annan värld. Han fick mig att må precis sådär som alla alltid sa att man mådde då man var kär. Det magiska ordet. Och ja, jag var kär upp över öronen. Han visste det, Han utnyttjade det, Han fick mig att tro. Förgäves. Detta trots att han visste allt om den Första, den hemska. Detta trots att han visste att jag har tre leverfläckar som tillsammans bildar en trekant på mitt högra lår.
Som allt annat i mitt tragiska, trasiga liv så gick bilden av honom sönder. Det tog två och ett halvt år. Konstant kärlek under en period så lång jag aldrig någonsin förut varit med om. Han blev därför förklarad som Honom. Min stora kärlek. Min Mr Big.
Så en tredje gång kommer dröja. Det vill jag att du ska förstå, det förväntar jag mig att du ska förstå. Jag skulle vilja visa mina sår, men det tar tid. Jag skulle vilja lita på, men det tar tid.
De säger att tiden läker alla sår. Jag frågar mig ständigt vilka 'de' är, men jag har accepterat faktumet att aldrig få veta. Vad jag däremot inte riktigt har kunnat acceptera är att vad 'de' säger är sant. Fler år än vad som går att räkna på två händer har tickat förbi, sedan den Första, men ännu är jag inte hel. Tiden det tar är odefinierad, men jag tycker ändå att det är dags nu.
Det är min tur.
Kommentarer
Trackback
