petiteetoile

Ingenting spelar någon jävla roll. Jag vill bara skrika ut det så att alla förstår det. Ingenting spelar roll, alla har fel och alla har rätt för ingenting kan någonsin vara rätt eller fel. Jag dör i min ensamhetsbubbla. Tankar kväver mig, för jag är för svag för att kväva dem. Har trillat för många gånger för att hinna plåstra om mig själv (ingen annan gör ju det). Eller så har jag vant mig vid smärtan och orkar inte längre bry mig om hur mycke det blöder. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Ingenting annat än att ingenting spelar roll. Om jag är ensam eller ej, jag kommer i alla fall aldrig hitta någon som fyller alla mina hål.

Det enda jag har är ord som snabbt kladdas ner på smutsiga, skrynkliga papper eller på tangenterna här; på datorn. Vad är det för liv. Trillar ner i hål och kommer faktikst aldrig upp igen, hur mycket alla än tror att allting är okej. Imorgon är dagen då allting är ingenting på riktigt och tomrummet är påtagligt. Jag älskar imorgon.

Varje gång trampar jag fel. Rör jag mig blir det fel. Jag borde stå still, tyst, utan att andas, utan att tänka. Jag borde inte finnas här, jag hör inte hemma här. Ingenting kan tillfredsställa mig här. Ingenting. Inte ens hans händer som glider över min kropp. Inte ens hans läppar som möter mina och b.o.r.d.e skapa en så ljuvlig symfoni i mina öron och i mina knän att jag faller ihop i en liten pöl på marken vid hans fötter. Men nej.

Och tillsammans med mig faller allting jag någonsin drömt om. Bilden av kärlek, så som den sägs vara, föll för alldeles för länge sedan för att ens nämna. Bilden av mig, som en frisk och nöjd kvinna med bra självkänsla strök också med för äckligt länge sedan. Och det finns tusen saker till. Människor omkring mig, löven från träden, murar jag byggt upp, min vänstra strumpa från en balkong i midnattsparis, askan från alla onödiga cigaretter, mina mungipor, mammas mungipor, pappas liv, familjen. Allt faller och jag kan inte rädda någonting för jag är för svag. Ser mina armar i spegeln och förbannar mig själv att de blivit tjockare. Samtidigt som jag vill slå mig själv på käften och skrika åt mig själv att de har blivit ännu smalare och att jag måste vakna. Men ingen väcker mig. Jag är ensam. Ingen vet. Och jag spelar med.

Allt för många kvällar håller jag fast mig mellan väggarna för att hela världen snurrar. Vad gör man? Det känns som att jag sitter på en karusell, men i själva verket sitter jag halvnaken på mitt kalla golv och gråter så tyst jag kan fastän jag sätter andan i halsen. Hade jag trott på Gud hade jag med största sannolikhet bett till denne. Men jag tror inte på någonting. Jag är tom. Så tom att tomheten går att ta på. Inuti mig hör man ingeinting, jag vet inte ens om jag längre har något hjärta.

Vad kärlek är, är ett mysterium utan dess like för mig. Jag kan inte förstå hur man kan känna, hur man kan förlora sig så i en annan person. För mig är kärlek någonting påhittat, en falsk och klibbig illusion. Någonting som aldrig kommer komma till mig, mest för att jag är så tom. Ingen kan älska någon så tom som mig, och det är just därför jag sitter här så nedrans tom. Utan kärlek är man ingenting, det är bevisat  - av mig; just precis nu här. Levande död.

Imorgon är en ny dag. Ikväll är det söndag på måndagskvisten. Ingenting är värre.