petiteetoile

skrattade sådär riktigt äkta att jag nästan satte i halsen
fångade bevarade minnet liksom som en liten levande
fotografiram kanske inte ändå vill säga att livet är så himla
fint men livet känns långt bort som att allt är en film och
jag bara sitter och tittar på är liksom inte närvarande och
ändå så himla med och på och gör saker springer rundor
massa spontanitet och massa fina saker arton och radio och
ölkvällar på ariman och allt möjligt LIVET jag LEVER
varför känns det inte?

vill flyga på små moln och skratta ska i alla fall flyga
uppe bland små moln om typ tre veckor paris paris paris
så himla mycket viiiiiiiiiiiin ska jag dricka hela tiden vara
konstant packad det tror jag blir jättefint vinglar fram på
för höga klackar trillar ner i nån fransmans knä jag förstår
inte ett enda ord men jag pussar på hans näsa och skrattar
så känns livet, tror jag

eller trodde innan detta skedde för jag lever ju nu impulsivt
lyckan borde liksom sprida sig som en eld inombords men
NEJ ingentiiiiing eller jo massor men inte vad jag trodde vad
ska jag ta mig till
jag måste bli kär
jag vill bli kär