petiteetoile

och så sitter jag ändå här: på mitt golv,
med soleksem på armarna:
saknar honom
igår: ingenting alls
idag: just precis nu: här: saknar spillror

det är över en månad sen jag senast
hörde hans röst och varför kan den inte
försvinna varför gör alla bilder fortfarande
så ont varför finns det fortfarande så
himla mycket Honom inuti min kropp

intalar mig själv att det är bäst såhär
alla säger att det är bäst såhär
det är svårt att vara förnuftig när man
ständigt varit blind

min mage kurrar men mat tilltalar inte mig
vill äta tills jag dör och blir tjock så att jag
kan hata mig själv lite till men det finns en
spärr
har på något sätt glömt hur man tuggar och
sväljer det som bara brukade vara slentrian
lockar mig själv att stoppa in allt i munnen
tugga snabbt svälja snabbt innan jag hinner
ångra mig innan jag hinner glömma hur man
gör hur man beter sig hur man inte är ett
ätstörningsmonster
det är svårt
men när jag blir frisk ska jag äta tills magen
exploderar tills vidare exploderar magen ändå
i min värld är hela min kropp en explosion
hela mitt liv är en explosion okontrollerbar

jag vill inte äta ikväll
varför kurrar min mage