petiteetoile

förstår mig inte på dagar där tiden står still
och helt plötsligt är det kväll och mina lår
är inte ett dugg smalare än igår

dansade dansade dansade bort alla bekymmer
med karusellhuvud och armar omkring mig
en flyktig kyss på en tågcentral och ett nummer
några ord och sen tystnad
(hoppas han tror att jag bryr mig)

*

och tankar analyseringar funderingar
dödar
ses och prata, komplicerat
ord snurrar runt i mitt huvud lika mycket
som mitt huvud snurrade runt på spaghettiben
på dansgolvet inatt
förstår ingenting
och ovissheten är skrämmande

oavsett vilket så vet jag inte vilket jag
helst vill höra
är rädd för alla slags uttalanden är rädd
för att möta honom efter gårdagens ord
som mest liknade en dyslektikers försök
att skriva snabbt/skriva alls/javenejagvarfull
är rädd för att möta honom efter alla gånger
jag smekt hans kind och langat ett vin-leende
utan dess like
och allt detta talar för
och allt detta skrämmer mig